När träning inte räcker

Många förfasar sig över när man ger hunden läkemedel för att modulera hundens sinnesstämning och beteende. Med djupt veckade pannor, hårda ögon och vajande pekfingrar talar de om att man minsann ”inte skall droga ner sina hundar”. Och det har de ju helt rätt i. Men det är inte heller det man gör när man använder läkemedel som del av sin tränings-plan vid rehabilitering av problem-beteenden, långt ifrån.

Ofta har dessa välmenande människor noll utbildning inom farmakologi, neurofysiologi eller psykopatologi för djur men det hindrar självklart inte att de har starka åsikter. Va bra! Kanske jag skulle ta och börja ge min lokala bilmekaniker lite råd om hur hen skall göra när hen byter förgasare, trots att jag själv inte ens byter däcken på min egen bil…

Flera av mina hund-kunder går för närvarande på någon form av läkemedel som komplement till deras träningsplan. Även min egen hund Iggy går på medicin med syfte att influera hennes sinnesstämning och beteende. En del av dessa hundar, inklusive Iggy, kommer troligtvis gå på dessa läkemedel resten av livet.

Masterclass om läkemedelsbehandling

För dig som vill lära dig mer om varför, när och hur man kan komplettera träningsplanen med läkemedel, kosttillskott och andra preparat för att åstadkomma positiv förändring har jag gjort en självstudiekurs tillsammans med Fear Free certifierade veterinären Elin Lindell.

”Det blir bättre med tiden” kan man läsa att folk skriver på forum. Det är rådet som ofta ges till förtvivlade ägare som har riktigt rädda hundar. ”Ge dom bara rikligt med kärlek!”

Jag håller verkligen inte med!!!

Det är både oetiskt och grymt att låta en hund lida längre än nödvändigt av stark rädsla eller stress. Vad ger oss rätten att låta våra hundar lida i månader och år bara för att de lever i vår värld med oss..? En ägares ”kärlek ”må bidra till Oxytocin-drivet välmående för ägaren, men inte nödvändigtvis för hunden. Trygghet och tillit är något annat än kärlek.

För dessa hundar är träning tillsammans ras-specifik aktivering av olika anledningar inte är tillräckligt trots att ägarna lägger om hela sina liv – förändrar vardagen, miljön och deras egna sociala aktiviteter – för att hjälpa sina hundar att undvika stress. Folk flyttar, slutar bjuda hem sina vänner, börjar gå promenader om natten, sjukanmäler sig för att kunna stanna hemma med hunden osv. Allt för att hjälpa hunden. Men det hjälper inte. Inte tillräckligt mycket.

För mig handlar läkemedelsanvändning om livskvalité, både hundens och ägarens. Och i vissa fall handlar det om liv eller död. Risken för avlivning kan vara överhängande om man inte lyckas rehabilitera hunden.

Läkemedel är inget jag tvingar på ägare som inte vill ha det till sina hundar. Det är heller inget jag kastar efter mina kunder direkt, men vissa behöver det och många väntar alltför länge. Jag väntade själv 2 år med Iggy. Det var på tok för länge. Men det var innan jag hade tillräckliga kunskaper själv för att förstå hur hennes undermåliga uppväxt, isolerad hos en gammal dam i Rumänien, påverkat utvecklingen av hennes hjärna och hur detta hängde ihop med hennes patologiska rädsla, hennes extrema reaktivitet och hennes separations problem.

Men, det som behövdes för att jag skulle våga prova läkemedel var inte bara förståelse och kunskap. Nej, det som behövdes var att Iggy en dag högg mig i låret, när hon flög förbi mig i ett utfall mot en bil. Det var bilen hon skulle hugga, mitt lår kom ”bara” i vägen. Hon släppte direkt. Det gick inte hål på huden men chocken var total för oss båda. Jag minns det som igår. Vi var ute och joggade på den engelska landsbygden där vi bodde. Vi hade precis kommit iväg när vi mötte den där bilen på vår väldigt smala väg. Sen small det. Efteråt sprang jag och bara grät. Hela världen gungade. När jag väl kom hem igen tog jag bild på bettet, och senare även bild på blåmärkena. För att minnas, och för att motivera mig att våga göra det jag förstod var rätt, d.v.s. att prova läkemedel trots att jag var rädd. Jag var rädd att bli dömd inte bara av vår veterinär utan också av mina vänner, för att inte tala om mina “hund-kollegor”.

”Håller man på med TTouch skall man väl kunna lösa allt med lite beröring och koppelhantering…” Nej. Så är inte fallet. Och alla fall är olika!

Om jag hade fått en hund som Iggy idag hade jag inte väntat en dag med läkemedel. Läkemedel kan hjälpa dessa hundar att äntligen komma i bättre mental balans. En del människor har en kemisk obalans i hjärnan och precis så kan våra hundar ha det. Det är inte ägarnas fel! Det kan vara genetiskt eller skapat genom långvarig stress, rädsla, trauma osv. Långvarig stress urholkar bl.a. nivåerna av serotonin vilket ofta gör individen mer reaktiv, och försämrar både omdömesförmågan och tålamodet. Och, stresshormoner blockerar hjärnans förmåga att bygga nya minnen, d.v.s. träningen man gör “går inte in”.

Rätt läkemedel kan hjälpa hundarna tona ner stressen och/eller rädslan så att de faktiskt klarar av att tillgodogöra sig den träning deras personer gör med dem. I andra fall kan det handla om aggression och att rätt läkemedel hjälper dem genom att minska irritationsgnistorna och främja både lugn och trygghet.

Tyvärr är det så att ibland får man prova olika läkemedel innan man finner rätt. Och ibland krävs det en kombination av läkemedel. Det är samma sak med oss människor. Det finns inga patentlösningar som garanterat funkar för alla och allt. Just därför behöver vi förståelse, kunskap och en stooooor verktygslåda med massa olika moderna metoder och verktyg som vi kan prova i tillsammans med positiv förstärkning, mot-betingnings-processer osv.

I tillägg till bland annat inlärningsteori, etologi, fysiologi, TTouch, BAT och en massa andra studier och träning jag genomfört så är jag utbildad inom farmakologi, neurofysiologi, psykopatologi för djur och läkemedelsanvändning i beteendesyfte. Jag förstår hur hjärnan påverkas. Jag har en vetenskapligt förankrad åsikt om vilket läkemedel som kan passa bäst för en viss hund i en given situation. Om jag känner att läkemedel behövs för en hund skriver jag en BeteendeRapport till ägaren och hundens veterinär. Rapporten innehåller bland annat en kortfattad analys av situationen samt en rekommendation angående läkemedel och motivation för detta. Tillsammans med veterinären tar vi fram den lösning som vi tror är bäst just för den hunden där och då.

Jag skulle vilja avskaffa myten om att läkemedel bara används av ägare som inte orkar eller kan träna ordentligt. Alla ”mina” ägare är otroligt duktiga, dedikerade och tålmodiga tränare, många har tävlat med sina hundar, en av dem till och med på elit-nivå.

Jag skulle vilja tvätta bort skammen som ligger som en våt filt över konceptet att medicin används i beteende syfte när vi eller våra hundar mår dåligt. Det är varken fult eller fel eller ett misslyckande!

Jag skulle vilja att vi alla stöttar dessa ägare som befinner sig i enormt komplexa och svåra situationer med sina hundar och som behöver all den hjälp de kan få för att få ordning på livet igen.

Så. Låt oss sprida kunskap, fortsätta lärandet och hålla våra hjärtan öppna för nya möjligheter och lösningar. Och låt oss komma ihåg att en gång i tiden trodde vi alla att jorden var platt. Vi lär oss ju nya saker hela tiden, om vi bara vill och vågar.

STORT TACK!!

StooOOoort tack till de ägare jag haft förmånen att få jobba med så här långt. Tack för förtroendet och för alla roliga stunder!

Tack oxå till alla fantastiska veterinärer! Utan er vore mitt jobb omöjligt.

Extra stort tack till Sookie, Elite, Duffy, Miley, och Snoopy som varit affisch-hundar i det här inlägget! Och Iggy så klart.