När vi adopterade Poppy från Dogs Trust i England hade hon självfallet genomgått ett temperaments-test. Alla professionella omplaceringsorganisationer i England temperaments-testar sina hundar så att de kan para ihop hundarna med en passande familj och rätt miljö. Och även så att de kan undvika att placera en hund om den av någon anledning inte skulle klara av det. Många organisationer har hundar som kommer leva resten av sina liv i kennel, för att de helt enkelt inte kan rehabiliteras med tillförsikt. Andra organisationer avlivar sådana hundar.

Poppy hade klarat sitt tempraments-test galant. Hon var enligt testet bland annat helt OK med katter, OK med ljudet av dörrklockor, med barn, ja det var faktiskt ingenting negativt på hennes akt vad jag kan minnas. Man går igenom akten med personal innan man får träffa hunden. Det är så processen fungerar hos Dogs Trust. Ville vi träffa henne frågade kvinnan efteråt..? Självklart!!!

Vi satte oss ute på en bänk och väntade. Och sen kom kvinnan ut med en hund som inte alls var den hund vi valt på bilden. Kvinnan ursäktade sig och förklarade att det måste blivit ett missförstånd, för det här var hunden vars akt vi precis gått igenom. Hon vände och var på väg att ta Poppy tillbaks till kenneln när min partner stoppade henne. Vi träffar den här hunden. Det spelar ju ingen roll hur hon ser ut. Och hennes akt lät ju så bra!

Kärlek direkt! Såklart vi skulle adoptera den här hunden!!

Efter hembesök och diverse kontroller fick vi äntligen hämta hem Poppy. Hemma med Poppy! Det kändes magiskt! Min partner gick ut för att göra ett ärende en liten stund senare. När hon kom tillbaks ringde hon på dörrklockan, eftersom hon lämnat sina nycklar hemma. Jag minns fortfarande Poppy reaktion som om det var igår. Hon flög upp från sin korg. Reste ragg över hela ryggen, skällde som en galning, hoppade upp och ner, och ja, man såg i princip alla tänder i hennes mun. Jag hade aldrig tidigare sett en hund reagera på det viset.

I snabb takt insåg vi att “dörrklockan” inte var det enda Poppy hade problem med. Hon skällde och gjorde utfall mot färgade människor, överviktiga människor, gamla tanter med käpp, tonåringar med huvtröja, folk i annorlunda kläder eller som hade hjälm osv. Hon jagade cyklar, ekorrar, fåglar och katter. Efter en vecka kom min partners mamma på besök till oss i London. Poppy högg efter henne och fick således “smeknamnet” FenrisUlven…

Jag visste inte då det jag vet idag. Jag tittade på dåliga TV program med felaktiga råd. Jag började studera hund-beteende men slutade kursen efter halva tiden då de rekommenderade att jag skulle fylla en plastflaska med sten och kasta i golvet när Poppy skällde. Jag skulle alltså enligt dom skrämma Poppy till tystnad. Det kändes inte rätt.

När jag började studera TTouch gick det så sakteliga upp för mig att Poppy faktiskt var en osäker hund. Hon visade sig sedermera också vara enormt rädd för sopkvasten. Sopade man golvet gick hon och gömde sig. Man kan ju bara dra sina egna slutsatser om varför och vad hon antagligen varit med om. Vi dammsög istället för att sopa helt enkelt.

Jag minns även nån gång det första året med Poppy när en kompis var på besök. Han tog av sig sitt läderbälte med ett swish och la det på bordet. Poppy sänkte snabbt huvudet, vände sig bort och smög iväg. Snabba rörelser med händerna fick samma effekt. Att klappa i händerna kunde man bara glömma. Då blev Poppy jätte upprörd, pep och kastade sig mot händerna för att få stopp. Och det där med dörren, det var alltid en svår sak för Poppy. Många års träning gjorde det mycket, mycket bättre, men det bodde alltid en inre vakthund i Poppy. Var hon ensam hemma vägrade hon släppa in folk om hon inte kände dem väl. Det fick vi bland annat erfara när vi hade ny “dog-walker” som tappert försökte släppa in sig själv med nyckeln vi givit henne.

Många omplacerings-hundar är väldigt lugna och enkla att ha att göra med. De glider in i sina nya familjer som om ingenting hänt. Som om de varit där hela livet. Men ibland blir det inte som man hade tänkt sig när man adopterar en omplacerings-hund. Det är i alla fall min erfarenhet. Att tempraments-testa en nervös hund kan vara svårt. Är den riktigt rädd kan det vara så att den helt enkelt frusit fast och inte vågar reagera, eller övergått till att blivit apatisk. Men som Malin Nyström klokt skrev på min Facebook sida om gårdagens inlägg även hundar man har från de är valpar kan variera otroligt i lynne och trygghet. Att det är samma ras spelar inte heller nån roll. Det finns många studier som just påvisar variationen i personlighet hos hundar inom samma ras, så det här med rasstandard som beskriver egenskap och mentalitet det är absolut inga garantier.

Lyckligtvis blev Poppy en helt fantastisk hund med hjälp av tålamod, TTouch Träning och Belönigsbaserad Träning. Visst såg hon lite galen ut på den första bilden högst upp, men tittar man ordentligt så ser man ju att hon är avslappnad. Och tittar man på helheten, här nedanför, så ser man ju att det handlar om lek. Grannens hund var på besök i vårt trädgård när vi bodde i Bledlow, England.

DETTA INLÄGG TILLÄGNAS MARLEY

Marley & Winston är min vän Chloes två underbara omplacerings-hundar. Marley – som är den fluffiga Afghan-korsningen längst fram på kortet nedan – är f.n. väldigt sjuk och vi hoppas innerligt att han skall orka kämpa sig igenom detta. Chloe tog sig an Marley som en foster-hund. Det var inte meningen att han skulle stanna kvar hos dem, men vi vet ju alla hur det är med hundar som spatserar rakt in i våra hjärtan.

Som sagt, ibland blir det inte som man tänkt, men tänk så underbart det blir många gånger! Marley är en av de roligaste och underbaraste hundarna jag känner. Han kan två ord, det ena är “katt”, det andra är “ekorre”. Han är för rolig den hunden!

Kom igen Marley! Du har mycket mer att ge! Du fixar det här!

I kommande inlägg kommer jag gå igenom en del saker vi kan göra för att hjälpa nervösa och rädda hundar.

STORT TACK

Stort tack till fotografen Sarah M Persson som tagit dom finaste bilder i det här inlägget! För att se vem som illustrerat den coola FenrisUlven klicka på bilden.

OM MIG

Jag är certifierad TTouch Instruktör för husdjur och diplomerad Beteendeutredare för Hund & Katt. F.n. spenderar jag halva tiden i Stockholm och den andra halvan hemma på vår gård i Värmland. Du kan läsa mer om mig här. Och vad jag kan hjälpa till med kan man läsa om här.