Äntligen fick jag – eller rättare sagt “tog jag” – mig en hel helg tillsammans med Iggy! Jag kan inte minnas sist vi hängde ihop i en hel helg. Vi behövde det verkligen, båda två.

Den som följer mig på min Instagram vet vilken otrolig tur med vädret vi hade! Wooow. Snöfall följt av -16 grader kallt.

Bedårande vackert. Återhämtning. Nuet.

Och så kom måndagen. Och den bjöd minsann på en stor utmaning för Iggy. Min modiga, rädda lilla Iggy! Vi håller nämligen på att installera bergvärme. Förra veckan borrades det. Och idag kom fyra “främlingar” för att fortsätta installera. Fyra män, och fyra olika fordon parkerade utanför med massa aktivitet och buller hela dagen. Både ute och inne.

Iggy är livrädd för folk hon inte känner. En del hundar är rädda för människor pga av något jobbigt de varit med om. Jag har bland annat skrivit tidigare om att det kan räcka med en enda läskig erfarenhet för att hunden skall utveckla en rädsla som sedan kvarstår och med tiden blir djupt sittande. En rädd hund som inte rehabiliteras (eller habiturerar “av sig själv”) sensitieras istället med varje exponering. Det innebär att för varje gång hunden upplever rädsla växer sig rädslan större och större. Beteendet blir således oxå värre och värre.

Att ignorera en hund som är rädd är alltså absolut inte rätt väg att gå, även om det var rådet man fick förr. (Allting var verkligen inte bättre förr.)

Att ha kontroll, att kunna öka distansen om man känner det behovet, få välja vart man går, hur nära man går osv, är ENORMT VIKTIGT för rädda hundar. Det är så lätt att sätta för mycket tryck på de små liven. Att tvinga dem för nära innan de är redo. Vi människor vill så mycket så fort.

Och så är det så innerligt svårt att få folk att förstå att det inte handlar om att man skall/behöver bevisa att hunden “kan” komma si och så nära. Det handlar om “hur” hunden är när den är si och så nära den “läskiga personen”? Om hunden kastar sig bort efter att ha tagit en godis, om hundens viktfördelning är ojämn, om pupillerna är stora, om blicken är flackig, osv, ja då vet man att trycket är för hårt.

Och vill man hjälpa en rädd hund som man möter skall man i princip ignorera hunden. Titta åt andra hållet. Låtsas som det regnar och sen kanske kasta en godis till hunden som faktiskt till och med hamnar lite längre bort än hunden. Så att hunden måste öka distansen för att finna godisen. Då bygger man tillit minsann!

Jag är väldigt tacksam att installatörerna var så tålmodiga, lugna och bra med Iggy idag! Stort tack till Sunne Brunnsborrning och XL Bygg i Årjäng!!

Och jag är väldigt stolt över Iggy! Visst skällde hon när hon råkade hamna för nära, eller när det plötsligt lät högt, när nån knackade på eller kom in. Men hon var oxå lugn nog för att välja att lägga sig och äta (härlig vana hon lagt sig till med att alltid ligga när hon äter), lugn nog för att välja att sitta tyst och titta på, och till och med lugn nog sova en lur på soffan.

Jag förstår att folk säkert tycker det är underligt att en rädd hund springer närmre det den är rädd för och skäller på det!! Varför inte bara öka distansen..? Jo, för den rädda hunden är så himla rädd, och känner att den bara måste se till att du inte kommer närmre. Det bästa verktyget hunden har för att se till att nåt eller nån håller sig på avstånd är ju att göra ett utfall mot det!

Det är absolut inte alltid rätt att hantera en hund på det sättet som jag hanterade Iggy idag. jag skall inte gå in på alla skäl till det förutom att säga att det självklart inte alltid säkert att låta en reaktiv hund gå lös. Det här är inte menat som någon slags förklaring för hur man arbetar med rädda hundar. Alla hundar är individer och kräver en skräddarsydd rehabilitering!

Iggy är inte rädd för att hon upplevt någonting läskigt en gång i tiden. Hennes rädsla är patologisk. Det är gener i kombination med bristen på socialisering och träning, kanske även undermålig diet och för tidigt separerad från mamman, vem vet.

Iggy spenderade sina 2,5 första år i Rumänien hemma hos en gammal dam, tillsammans med en kullsyster. När hundarna var 2,5 år gamla tog damen dem till veterinären och bad dem avliva båda två. Lyckligtvis vägrade veterinären.

Iggy var mycket mer rädd än sin syster, vilket man ser på dessa två bilderna från Rumänien. Iggy är hunden längst fram.

Både Iggy och systern fick komma till England. Jag har tyvärr aldrig träffat systern. Jag tänker på henne ibland och undrar om de skulle känna igen varandra om de träffades nu, så där 5,5 år senare.

Modiga, rädda hundar. Mitt hjärta brinner för dem!

För den som är intresserad finns mina kurser här. 

Eller kontakta mig för information om hur vi kan lägga upp en skräddarsydd vistelse för dig och din hund!